Naturskyddsföreningen i Norrbottens län
Strand vid Vita Havet
Nordvästra Ryssland ligger nära Norrbotten. Där finns spännande natur, och människor som precis som oss kämpar för miljön, i ett samhälle som precis som här istället prioriterar exploatering för vinnings skull. Goda skäl för att resa och se.
Kandalaksja vid Vita havets kust ligger närmare än Sundsvall, Arkhangelsk vid Dvina-flodens delta närmare än Göteborg och Solovetsk-öarna med vitvalar närmare än Gotland. Mycket nytt att upptäcka. Dit borde vara lätt att resa med miljövänliga allmänna kommunikationer.
Jag planerade en resa utifrån en karta över Barentsregionen. Det går järnväg från Murmansk till Kandalaksja och vidare längs Vita Havets kust förbi Kem och Belomorsk till Arkhangelsk. Men om du kollar på Internet eller kontaktar en resebyrå utgår alla rutiner från att du ska resa klimatkasst och miljövidrigt, d v s flyga en lång omväg från Luleå till Stockholm, byta flyg till St Petersburg eller Moskva, och sedan vidare flyg till Arkhangelsk. 3-400 mil med flyg istället för drygt 100 mil med tåg och buss. Mycket klimatgaser i onödan. Men egentligen finns bara två hinder för klimatvänligt resande, informationen i Sverige, samt resan från norra Finland över ryska gränsen.
På Internet kan man hitta en buss från Rovaniemi till Kandalaksja, fast i verkligheten slutade den gå för flera år sedan. Den enda allmänna kommunikation som finns från norra Finland till (och från) Ryssland är en buss från Ivalo till Murmansk. För att komma till Vita Havet måste man alltså resa ungefär 50 mils omväg över militär- och oljestaden Murmansk. Och om du söker på Internet utan att kunna ryska hittar du inte tågens tidtabell, utan får upp en ruta med uppmaning på engelska att boka din resa hos en e-mailadress.
Det gäller att klara de två hindren, att hitta rätt information och ställa in sej på att åka med bussen till Murmansk om man vill åka kollektivt. Ett annat sätt att färdas gemensamt är att gå samman en grupp och boka en buss med professionell förare med Rysslandsvisum. När man klarat hindren går resan utmärkt! Tack vare R-line i Luleå fick jag hjälp med att boka tågbiljetter.
Busstrafiken fungerar bra i Norrbotten och i norra Finland för att smidigt komma till Ivalo, Redan i Rovaniemi köper du en biljett direkt till Murmansk, som gäller när du byter buss i Ivalo. Efter Rovaniemi är odlingsmark ovanligt. Landskapet är flackt, det kallas peneplan. Mycket sandmark. Ungskogar och avverkade marker längs vägen, långt upp i norr. Inte någon vidsträckt urskog. Men det finns områden med gamla tallskogar. Torrakor, och knotiga träd. Verkar främst vara i reservat. Plötsligt ligger där en turistanläggning i kolossalformat med hotellkomplex och shoppingcentra och bryter av i skogslandskapet. Här är Santa hotels – tomtekommersen gör sej påmind, fast skidanläggningarna är stängda såhär års. Vägen från Ivalo till gränsen är mer ödslig, genom en hel del gamla skogar, men fortfarande mycket gallrad och kalhuggen skog. Direkt efter ryska gränsen först gammelskog, sedan brandfält utan träd, följt av klen ungskog. Skogen rätt tydligt uppdelad i skiften i olika åldersfaser efter tidigare avverkningar. Senare längs vägen verkar skogen inte vara brukad. I sluttningar växer granskog med höga spiror medan flack terräng har tallskogar. Brandfält med många lämnade träd förekommer på flera håll. Kanske är stora områden av ungskogar med överståndare ett resultat av tidigare bränder? Enda däggdjuret som syns till är en räv som korsar vägen. Inte en ren. När vi närmar oss Murmansk sluttar vägen utför mot fjordbottnen, och barrskogen avlöses av unga lövskogar, dels av fjällbjörkstyp, dels täta klenaspskogar, rönn, sälg och gråal med frodig undervegetation.
Tågresan tvärs över Kolahalvöns bas passerar klena barrskogar, av mest ungtallar. Inga gammelskogsområden. Det är logiskt, då järnvägen byggdes för länge sedan och gav möjlighet att tidigt exploatera skogen. Flera småsamhällen ligger längs järnvägen. Landskapet har påverkats mer. Ingen tundra finns här, men lågfjäll sticker upp över landskapet. Åar, älvar, sjöar och myrar glider förbi då och då.
Skog längs vägen
Längs järnvägen söder om Vita Havet syns inga kalhyggen, inte ett enda. Jag får senare höra en förklaring till detta, Ett par kunniga bedömare säger att man har fastsällt en buffertzon på flera hundra meter längs järnvägen. Inga slutavverkningar görs inom denna buffertzon. Å andra sidan finns inte heller en enda gammelskog i sikte. De finns däremot på kartorna över Intakta skogsområden som jag senare får se på WWF-kontoret. Långt från vägar , järnvägar och städer är de belägna. Järnvägen passerar vuxna och unga skogar. Även områden där skogen brunnit, kanske brandsommaren i Ryssland, 2011. Men inga gammelskogar. Inga gamla träd, inga grova träd och inte olikåldriga skogar,
Jag reste till Njandoma, för att komma till skogarna i Kenozersky Nationalpark. Där har den naturliga dynamiken fått råda det senaste århundradet. Dessförinnan brändes mark för svedjebruk. Jag hann se mycket i skogarna på ett par dagar. Mindre och tretåig hackspett, Grova aspar, även lunglav på asparna. Självgallrande klenskogar och grova träd i brötar efter stormfällningar Granlågor med rosentickor. Orkidérika sumpskogar. Här och var växer lärkträd.
I Arkhangelsk mötte jag ledare och unga aktivister i miljöorganisationen AETAS, några anställda på WWF-kontoret och ett par proffs på ett NGO-miljökontor som fungerade som drivbänk för olika projekt , sidoorganisationer och miljökampanjer bl a på Internet. AETAS tog mej med på utflykt till Vita havets kust en solig dag – härliga vita sandstränder, långgrunt salt och kallt. Sen gick resan hemåt.
Man ser från tåget att den urbana odlingen är omfattande i Ryssland. Välordnade trädgårdsland är vanligare än gräsmattor. Potatis, kål, lök och annat växer och gror i fina rader och rutor. Säkerligen finns historiska och ekonomiska förklaringar till detta. Måste EU bli fattigare innan trädgårdsodlande blir riktigt vanligt?
Trädgårdsodlingar i Kem
Min erfarenhet är att i Ryssland går det bra att resa klimatvänligt med tåg. Tågen var alltid punktliga och allt stämde. Att resa i sovkupé är bekvämt och en 2 klass biljett för att resa nattåg en sträcka på 70 mil kostar ca 700 kr om du bokar från Sverige, billigare i Ryssland. Jag kan rekommendera en tågresa till Arkhangelsk. Synd bara att det inte finns bussförbindelse från Tornio till Kandalaksja.
Nu planerar vi en resa till Skottland utan att flyga. Också nära till Skandinavien. Det visar sej att färjan från Göteborg till Newcastle har upphört att gå, Numera måste man resa en omväg över Esbjerg i Danmark och London med färja och tåg. Men det går fortfarande att resa.
Ibland är det krävande att resa klimatvänligt, samhällets miljövänliga kollektivtrafik är under avveckling. Flyget expanderar genom låga priser och otillräckliga miljöskatter på fossila bränslen. Som tur är det trevligare att åka tåg, man ser mycket mer av landskapet, får tid att prata med människor. Och i Ryssland går tågen punktligt med täta avgångar.
På en resa på land och vatten är du med i landskapet när det förändras. Ta chansen att göra resan rolig. Se dej ordentligt omkring, och gör extra stopp där det kan finnas nåt spännande att upptäcka. Flyget landar inte på de lockande platserna längs vägen. Det är själva resan som är upptäcktsfärden. Ta med dej Robban Brobergs ord: ”Målet är ingenting, vägen är allt.”
Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län
