Månadens skogsvän – Gunnar Westrin

För den som det minsta intresserat sig för fiske i Norrbotten, ja man skulle nog kunna säga i hela landet, är Gunnar Westrin en känd profil.
Ursprungligen från Jämtland, men sedan ett stort antal år boende i Råneå vid den älv, Råneälven, som han har varit med och räddat från utbyggnad, har han gett oss otaliga böcker, artiklar, föreläsningar och insikter om hur fantastisk den del av världen vi bor i är.
Här nedan ger han en koppling mellan livet i vattnet och skogen. Allt hänger samman.

Öringen ett skogsdjur – ett vattendrags förändring

Jag är i stort sett född i skogen och förstod redan i unga år att skogen var värdefull för alla organismer, att träden tog flera hundra år på sig att bli fullvuxna, men att det tog en minut att såga ner dem. På sätt och vis har skogen alltid varit min trygghet i livet, oavsett om jag byggde kojor i träden eller fiskade öringar i bäcken.

Det var pappa som en gång i tiden lockade ut mig till öringån hemma i norra Jämtland. Det var alltjämt femtiotal och skogarna och de flesta vattendragen, kändes intakta och relativt opåverkade. Processorer och storskaligt skogbruk fanns inte på agendan.

Bäverån
Jag minns fortfarande min första metardag vid Bäverån. Pappa snickrade mig ett långspö och i hinken hade vi feta daggmaskar från dyngkasen.
På en liten kulle intill den första bäverdammen bidade vi vår tid. Pappa pekade upphetsat mot kanten av själva dammkonstruktionen. Där satt ett runt, lite klumpigt och ganska stort djur och mumsade på en björkgren. Jag visste det inte då, men med åren skulle bävrarna bli mina bästa vänner.
När jag besöker familjegårdarna brukar jag ha för vana att ta en dag efter min forna öringå. Jag kan villigt erkänna att det har svidit i själen många gånger, både av nostalgiska förnimmelser men också av ren ilska.
Under de mest frekventa somrarna var det jag som höll stigen uppe efter vattendraget. Det var mina fotspår i gräset som till slut permanentades. Numera finns naturligtvis inte spåren kvar men den bredare stigen upp efter ån kan fortfarande skönjas.

Skogens fisk
Mina vandringar efter ån är och förblir en explosion av minnen och delvis tunga funderingar Åt vilken riktning går egentligen det så kallade framåtskridandet? Svaret på mina frågor fick jag under det senaste besöket.
Redan på långt håll förstod jag att något inte stod rätt till. Stora träd hade fallit över bäcken, förvisso bra skydd för de fiskar som fanns kvar, men så betedde sig inte skogen när jag växte upp. Då vajade träden på sina egna friska rötter.
Plötsligt glesande skogen och vid den gamla bäverdammen kom ett ljus jag aldrig förr hade sett. En ny och stor kalyta hade vältrat sig ut i landskapet och ramat in dammen i ett tomrum av blixtrande solsken. Den sista spillran av öringarnas kvarvarande ekologiska förutsättningar hade slagits ut. Ett vakuum hade bildats.

Den kvällen vände jag ån ryggen för sista gången. Min gamla devis att, så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans, hade på nytt tyvärr besannats.

Gunnar Westrin

Print Friendly, PDF & Email
Gillade du det här? Dela med dig:
Det här inlägget postades i Månadens skogsvän, Skog. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*