Månadens skogsvän – Lars Malmström

 

Vems skog?
Det finns människor som bor på slätten och för vilka den obrutna horisonten ger trygghet. Det finns andra som bor vid havet och som andas bäst när vinden för med sig salt från fjärran kuster. Någonstans långt borta bor det säkert folk, som har öknens sanddyner och en stekande sol, som sin hembygd.

Jag brukar alltid säga att jag kommer från skogen, från Taigan. Där mossan är mjuk under rufsiga granar och där midsommarens tallar står som pelare över de doftande lavhedarna, eller där de snötyngda björkarnas siluetter är knivskarpa i bitterkylan mot februaris bleka himmel.
Det är min hembygd, där har jag vuxit upp, där har jag levt nästan hela mitt liv. I skogen arbetar jag och från skogen hämtar jag kraft att leva. Skogen som kraftkälla, en källa som jag delar med så många här i norr.
Fråga någon om varför han eller hon bor här. Inte får du svaret att det är så goda karriärmöjligheter och chans till välbetalda jobb. Knappast någon lär säga, att det är det rikliga kulturutbudet, som har gjort att man valt detta. Säkerligen inte heller den fullödiga samhällsservicen.
Alla svar är nog inte så poetiska, men de handlar om samma sak: om naturen, om skogen. – Jag tycker om att vara ute i skogen. Med bärhinken eller studsaren, med kastspöet eller med svampkorgen.
Skogen ger oss kraft, den är en del av våra liv. En stor anledning till att vi bor här.

Men hur länge? Hur länge finns denna livskälla kvar? Med förödande hastighet skövlar det moderna skogsmissbruket, själva förutsättningen får våra liv här. Idag är lavgranarna och tallhedarna borta, och i stället breder kilometer efter kilometer med sönderplöjda kalhyggen ut sig. Först tog det statliga skogsbolaget våra gemensamma skogar, och när det nu inte finns något mer att hugga, så tar man de ridåer och dungar som man tvingades lämna på sjuttiotalet.
Idag går många av bondeskogarna samma öde till mötes. De skogar som hemmansägaren försiktigt brukade, med uttag av brännved, byggnadsvirke och kanske något sågtimmer till avsalu. De skogarna ägs nu utav barnbarnen i Hofors, Hisings-Backa, Upplands-Väsby eller Tuolluvaara.
Lockade av industrins löften om snabba pengar, ryker farfars skog. Dagens ägare kan ju ändå inte säga länge vilken, Kero, Rova eller Kangas som skogen fanns på. De behöver inte heller bekymra sig om resultatet.

Men vi då? Vi som bor kvar. Har vi någon rätt? Vi som skall försörja oss i skogen, renskötare och turistföretagare. Och alla andra för vilka skogen betyder så mycket. Hur går det med oss?

Förr var man klokare, för så där hundra år sedan. För trots att pengar och ägande styrde då också, så insåg man hur viktig skogen är för alla i det här landet.
När man skrev ny Jordabalk 1909 så resonerade man så här:

”Den rättsliga makt jordäganderätten innebure sträckte sig icke till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme över dess föremål. Begränsning i friheten att disponera över landets jord krävdes av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bildade tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kunde icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord att det helas väl äventyrades.”
Ur motiveringarna för lagberedningens förslag till jordabalk 1909.

Lars Malmström
Rajamaa, Muonionalusta

Print Friendly, PDF & Email
Gillade du det här? Dela med dig:
Det här inlägget postades i Månadens skogsvän, Skog. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*