Naturskyddsföreningen i Norrbottens län
Skogsbranschens bossar satte frukostmackan i halsen. Hur kunde detta hända, i maj 2012? Det var det fräckaste, att en välrenommerad journalist i en rikstäckande stor dagstidning gav sej på att undersöka deras ensak, hur de utövar sin makt över skogen! …och därmed människors landskap och livsmiljö.
Maciej Zarembas undersökande reportageserie i DN har avslöjat maktförhållandena i skogen för en bredare publik (http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/skogen-vi-arvde ). Det stör kalhyggenas potentater, som är vana att ha kontrollen, inte bara över sina beslut, utan även i hur saker skildras i samhället. Förra året hade Johannes Ekman som var kulturkrönikör i Dagens Eko på Sveriges Radio förberett en radiokrönika om skogsskövlingen. Då slapp skogsindustrin stå vid skampålen genom att hans chef stoppade krönikan (http://larsgustafssonblog.blogspot.se/2011/11/den-censurerade-kronikan-gastkronikor.html ). Under 19 år hade Ekman fört det fria ordet, men detta censuringripande ledde till att han upphörde med krönikan (http://www.dagensmedia.se/nyheter/radio/article3360733.ece ). Förra året 2011 fungerade det bra för vd:n på Stora Enso Skog att ringa upp skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman och säga ifrån, att man inte ville att myndigheten skogsstyrelsen offentliggjorde hur usel ”naturhänsynen” var vid skogsavverkningar. Raskt hindrade generaldirektören skogskonsulenterna i Dalarna från att offentliggöra den urusla hyggeshänsynen (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4481483 ). Skogsbruket har också varit framgångsrikt med att få fram sitt budskap till beslutsfattare, som t ex offentliga utredare som Maggie Mikaelsson genom att ordna bjudmiddagar och bjudjakter ( http://skogen.se/nyheter/bjudjakt-till-hd , http://svt.se/2.58360/1.781386/utskriftsvanligt_format?printerfriendly=true ). Om avslöjanden någon gång görs, är ett förhållningssätt att tiga och låtsas som om inget hänt. När Uppdrag granskning år 2004 fick fram att bybor i Norr- och Västerbotten ville, men inte vågade protestera mot skogsavverkningarna av rädsla för att förlora jakträtt, försörjning eller annat (http://svt.se/2.15777/1.270525/skogsavverkningen_storre_an_nagonsin_041019 ) – då teg Sveaskog och resten av branschen. Om någon refererade till detta Uppdrag granskning kommenterade skogsnäringen som om programmet aldrig hade sänts. Nu har Maciej Zaremba riktat tillbaka strålkastaren på det skogsbolagen vill dölja: ”jägare i Norrbotten vågar inte stå på en namnlista mot Sveaskogs kalhyggen. För då kan det hända att statliga Sveaskog inte förlänger jaktarrendet.” (http://www.dn.se/kultur-noje/skogens-maffia-sa-tog-de-makten-over-traden )
Att följa utvecklingen i skogen är att lära sej om makthavare och deras maktutövning. Vi skogsvänner som inte har makt över industrier, markarealer eller i politiska organ, blir ifrågasatta när vi yttrar oss. Vi har lärt oss att underbygga vårt budskap med grundliga inventeringar, officiell statistik, vetenskapliga fakta och välbeskrivna erfarenheter. När vi lägger fram dessa grundliga fakta, så svarar maktbossarna att det inte betyder något, spelar någon roll, det ifrågasätts och förnekas. De som företräder skogsbranschen däremot behöver inte vara så noga med vad man säger. Man kan hitta på att inga arter drabbas av skogsbruket och att hiskligt mycket skog är skyddad. Man kan vilseleda allmänheten med frågor som är helt verklighetsfrämmande, t ex ”Ska all skog i Norrbotten skyddas?” (http://www.lrf.se/PageFiles/15159/Program%20Vuollerim.pdf ) Logiken är mycket enkel – den som äger mycket makt behöver inte ta hänsyn till vad som är sanning och fakta. Den som saknar makt kan alltid marginaliseras.
Branschen säger inte uppriktigt att de tillämpar ”Kalhygges-modellen frihet utan ansvar”. De kallar den istället för ”Den svenska modellen”. Ett heja-heja namn lämpat för idrottstävlingar, för att vi ska vända bort blicken från vad som faktiskt sker – och istället heja på den svenska modellens segertåg över världen. IKEAs dotterbolag Swedwood avverkar urskogar i Karelen (http://svt.se/ug/ikea-avverkar-unik-urskog-i-skydd-av-miljoflagg , http://protecttheforest.se/sv/pressmeddelanden/26-pressmeddelanden/1364-pm-ikea-skoevlar-urskog ). Svensk-finska bolaget Stora Enso roffar land från jordlösa fattiga för att anlägga trädplantager i Brasilien (http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/07/stora-ensos-landgrabbing-i-brasilien ) och många har blivit riktigt skrämda av reportaget om hur ”den svenska modellen” praktiseras i Kina (http://svtplay.se/v/2803989/dokument_utifran/den_tysta_skogen?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2799923/sb,p103473,1,f,-1 ).
Striden om skogen på Sörfligget vid Valvträsk avslöjade mycket om skog och makt i Norrbotten. Efter bybornas tidiga protester mot avverkningen tog Naturskyddsföreningen initiativ till en dialog med representanter för byn Valvträsk och Sveaskog. Redan då arbetade Naturskyddsföreningen för att omtyckta skogar ska bevaras för människors upplevelser, hälsa och välbefinnande, även om det har funnits krafter som velat förneka det, eller hålla oss utanför den rollen. Herman Sundqvist, som representerade Sveaskog i dialogen, hänvisade till områden som undantagits från skogsbruk, utanför den planerade avverkningen. Tjugosex av trettio Valvträskbor, och därtill etthundratjugosju personer i grannbyarna, skrev på ett upprop för att Sveaskog skulle sparas deras omtyckta skog. Herman Sundqvist förnekade och ifrågasatte uppropet. Men en kopia av listan finns arkiverad. Senare i dialogen hänvisade bolaget till samma undantagna områden, men hade inte tagit till sej vad byborna efterfrågade. Bolaget visste bäst att peka ut vilka skogar ortsborna behövde. Det väckte stor besvikelse hos skogsvännerna i byn. Sveaskog avbröt då förhandlingarna, fast man inte kommit till en lösning. När maskinerna utan förvarning anlände blockerade bybor och fältbiologer avverkningen. Sveaskog nyttjade polisstöd för att avverka, istället för att fullfölja förhandlingen till en överenskommelse som båda parter kunde leva med. ”Vi ska inte bli något stort Skansen” sa Herman Sundqvist (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sveaskog-avverkar-trots-protester_127337.svd ). Sedan väcktes åtal mot de modiga Valvträskbor som lett opinionsbildningen, men inte mot övriga som deltog i blockaden. Sveaskog låtsades som om de inte låg bakom åtalet, trots att bolagets val var att driva frågan till avverkning istället för en förhandlingslösning. Det blev åtal och senare rättegång. Skogen avverkades och Herman Sundqvist blev skogschef i Sveaskog. Skogschef Sundqvist arbetar vidare med att prata bort och förringa skogsmissbruket: ”I granskningen visas på sex ställen där det inte blivit rätt. Vi avverkar på 10 000 ställen per år” (http://m.nsd.se/Default.aspx?id=6161140&p=Tornedalen ) – som om vi skulle kunna lita på att det blivit rätt på alla de avverkningar som inte granskats. Sveaskog, vårt gemensamma skogsbolag, fortsätter att systematiskt köra över bybor som vill bevara skogen som står dem närmast hjärtat (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=4493140 ).
Landshövding PO Erikssons djupsinniga budskap till dem som då ville bevara skogen var ” Vi får ju inte bli ett län som skyddas så hårt att vi blir som indianer i ett stort naturskyddsreservat ” (NSD 10 januari 2004). Och när det idag gäller den hotade urskogen i Änok som han skulle kunna besluta att skydda, så säger han ” – Nej, det avser jag inte att göra. ” (http://www.fria.nu/artikel/87117 )
Ensam kan man inte ändra mycket. Flera skogsägare vill vara varsamma med sin skog. Efter skogsvårdslagen ändrades 1993 får de faktiskt bevara skog. Men de har inte klartecken att bruka skogen hyggesfritt. Volymproduktion går med statens tvångsmedel före skogens andra värden. De skogsägare som vågar sej på hyggesfritt skogsbruk kan bli ställda inför rätta, som Harald Holmberg i Västerbotten (http://www.skogssallskapet.se/skogsvarden/2009_2/sv06.php ). Kanske är det säkrare att resonera som en del skogsägare i Norrbotten som vi pratat med – de vill inte att deras kalhyggesfria skogsbruk ska bli allmänt känt – för osäkerheten om skogsstyrelsen kommer att ställa dem inför rätta.
Ministern och generaldirektören hälsar: Som markägare får du avverka som du vill, bara du kalhugger!
Det finns även många verksamma inom skogsstyrelsen som är uppfyllda av önskan att värna skogen, och tro mej, som arbetat som skogshuggare åt ett bolag för länge sedan – även då ville jag bevara tjäderspelet och naturskogen. Jag vet att även idag vill många som arbetar åt skogsbolagen göra en insats för att bevara naturvärden. Men det hjälps inte. Skogsbranschen, bolagsledningarna och aktieägarna driver på för ökad skövling, och så länge inte skogspolitiken ändras, så är detta tillåtet att fortsätta. Allmänintresset att värna miljön sätts nu på undantag mer än på länge. Skogsindustrins särintresse (helst obegränsad tillgång till virke), och ledande skogsägare som sätter kortsiktig vinning främst, har funnit varandra. Och har en företrädare på regeringens främsta post för skogspolitiken: Kalhygges- och ägoist-minister Eskil Erlandsson. Vem skulle lita på bocken som trädgårdsmästare?
Ensam kan man inte ändra mycket. Under min uppväxt i östra Värmland köpte mina föräldrar en skogstomt och planerade att bygga ett hus i tallarnas skugga. En dag hade Uddeholmsbolaget avverkat träden. Hoppsan. Inte hade bolaget sett gränsen, och föresten så kunde de betala sej fria, fast det aldrig skulle finnas några stora tallar på den tomten under ett människolivs lopp. Det blev aldrig något husbygge där.
När jag började arbeta blev det skogsplantering – jag vet inte hur många tusen contortatallar jag planterat söder om Hättsjön. I dag står där vidsträckta monokulturer, fulare kan jag knappt tänka mej. Skog kallas det bara av den som ljuger. Kan jag vara stolt över det? – Nej, men jag kan inte heller känna skuld över det som någon annan har beslutat. En ensam människa kan inte stoppa det. Däremot när vi organiserar oss tillsammans i en folkrörelse för natur och miljö, kan vi ändra på utvecklingen.
Då kan vi driva fram en ändring av skogsvårdslagen – vi har gjort det förut. Och vi kan ändra ägardirektiven för Sveaskog, så att de även måste spara folkets käraste skogar.
Lars Andersson,
ordförande för Naturskyddsföreningen i Norrbotten,
2012-06-04
